Just nu rinner tårarna ner för min kind nu när jag tittar på Sofias änglar där jag får lyssna på Anderes historia om hans nevrulogisk tumör som absolut inte kommer kunna bota.
Jag kan inte tänka mig hur  hemskt det måste vara att veta att man inte kommer få se sina barn ta studenten eller hjälpa sina barn att flytta. Att inte veta om han dör inom närmsta året eller om 5år.
Den ångest man måste känna!
Jag kan bara säga fyfan vad hemskt, det går ju inte ens sätta sig in i den situationen men kan bara säga att jag aldrig skulle kunna leva med vetskapen att min pappa skulle kunna dö när som helst.
De mäniskor som är den personen som kommer dö eller närmaste den beundrar jag något fruktansvärt att de ändå försöker se det posetiva i livet.